Samverkan mot våld
Different languages

Processer i våldet

Att stanna kvar eller lämna en misshandelsrelation består av flera processer. Några forskare har försökt beskriva hur våldet kan normaliseras och hur uppbrottet ser ut för misshandlade kvinnor i heterosexuella parrelationer.

Normaliseringsprocessen

Det kan vara svårt för omgivningen att förstå varför någon stannar i en relation där man utsätts för våld. Flertalet studier har pekat på våldets psykiskt nedbrytande processer, genom vilka våldet normaliseras och i olika grad internaliseras av den utsatta, det vill säga att offret tar över förövarens verklighetsuppfattning.

Eva Lundgren, forskare i sociologi, har utvecklat en modell av våldets normaliseringsprocess som är den mest använda i Norden. Våldsutövningen kan liknas vid en process där den utsatta i allt högre grad anpassar sig till en vardag som präglas av våld, en anpassning som ofta leder till isolering och ökat beroende av förövaren. Att det förekommer perioder utan våld gör att det går att bibehålla en förhoppning om att relationen ska förbättras och att övergreppen ska upphöra.

Begränsningen av den utsattas livsutrymme och handlingsfrihet sker gradvis och innebär att nätverket av vänner, släkt och bekanta blir allt mindre, vilket leder till att förövarens bild av relationen blir den dominerande.

Känslomässiga band​

Carin Holmberg, forskare i sociologi, och Viveka Enander, forskare i socialt arbete, uppmärksammar att det ofta finns ett starkt känslomässigt band mellan kvinnan och mannen i en misshandelsrelation. Detta består av många mindre band som flätats samman till en helhet som är svår att bryta.

Känslomässiga band är exempelvis

  • den kärlek kvinnan känner för mannen, som ofta kan vara väldigt intensiv
  • en rädsla som ofta är lika stark som kärleken; det handlar om en rädsla för att dö, fysiskt eller psykiskt
  • ett hat som kan vara en mycket stark, men också en mer tabubelagd känsla, vilket gör den svårare att tala om
  • ett medlidande där hans beteende förklaras utifrån hans bakgrund och upplevelser
  • skulden och att kvinnan ser sig som delansvarig, vilket kan jämföras med hur andra brottsoffer reagerar
  • hoppet om att upprätthålla och rädda relationen.

Sammansatta band är exempelvis

  • vilja att förstå mannen och skapa mening och återfå kontrollen genom att våldet görs begripligt
  • beroende genom att han hotar med självmord och på så sätt lägger sitt liv i hennes händer, alternativt hotar henne till livet. Det kan även handla om beroende av mannen för mat och omvårdnad, eller för att få träffa sina barn.
  • internalisering, det vill säga att kvinnan identifierar sig med mannen och alltmer börjar överta hans verklighetsuppfattning. En effekt av detta är att hon kan börja försvara mannens våldsamma beteende, inför andra och inför sig själv.

Ett traumatiskt band:

Holberg och Enander beskriver också begreppet traumatisk bindning, vilket används när starka känslomässiga band utvecklas mellan två personer, där den ena upprepade gånger slår, trakasserar, hotar eller kränker den andra. Grunden är att maktbalansen är ojämn och att övergreppen är återkommande. Det typiska är att den underordnade personen utvecklar positiva känslor och attityder till förövaren. Detta fenomen har bland annat observerats i koncentrationsläger och vid gisslandraman.

I misshandelsrelationer upprepas oftast övergreppen, men samtidigt varvas de med vänligt och kärleksfullt beteende. Detta verkar leda till att bandet blir ännu starkare. Enligt inlärnings- och anknytningsteorier uppstår de starkaste banden mellan husdjur och människa eller förälder och barn när den som är överordnad i sitt beteende gentemot den underordnade är omväxlande positiv och negativ.

Sammanfattningsvis är det sannolikt att det traumatiska bandet blir så starkt till följd av att mannen pendlar kraftigt mellan våld och värme, samt att kvinnan upplever en intensiv blandning av kärlek, hat och rädsla. Resultatet av den här bindningen är att kvinnan kan uppleva sig som "trollbunden" av mannen, vilket leder till att hon kränker och sviker sig själv. Detta beskrivs ofta som det värsta av allt i en misshandelsrelation.

Motstånd

Holmberg och Enander beskriver, förutom de utsattas anpassning, även deras motstånd.

Motstånd handlar om att kvinnan säger ifrån, och att hon försvarar sig eller slår tillbaka. Även motståndet kan fungera som en överlevnadsstrategi; ett sätt att visa att han inte kan knäcka henne. Det fungerar dock oftast bara på kort sikt, även om det vid första anblicken tycks kunna leda till positiv förändring.

Många kvinnor som lever i misshandelsrelationer utövar både anpassning och motstånd, så dessa två behöver inte utesluta varandra. Dock är det inte så att motstånd och frigörelse är samma sak. Motstånd kan ofta vara en typ av anpassning vilket har en kvarhållande effekt.

Holmberg och Enander nämner tre viktiga funktioner som motståndet mot mannen fyller:

  • Det visar att hon inte är underordnad. Att säga ifrån kan för henne innebära att mannen inte har makten, vilket i sin tur kan innebära att hon stannar kvar i misshandelsrelationen.
  • Det ger henne en upplevelse av kontroll. Ett exempel skulle kunna vara att kvinnan går beväpnad på något sätt, medan mannen är i närheten. På detta sätt kan hon eventuellt, genom hot, försvara sig mot mannens våld eller våldtäktsförsök, men på en högre nivå handlar det om en anpassning till en absurd livssituation.
  • Det är ett försök att få mannen att förändras och förstå. Hon har kvar hoppet om relationen och kämpar för att rädda den, vilket innebär att hon stannar kvar i våldet.

Uppbrottetsprocessen

Uppbrottsprocessen är det begrepp som används för att beskriva den process som våldsutsatta i nära relationer genomgår då de på olika sätt försöker bryta känslomässigt med sin våldsutövande partner för att slutligen lämna relationen.

Kvinnans uppbrott ur en misshandelsrelation beskrivs av Holmberg och Enander som bestående av minst tre processer som kan ske i olika ordning och överlappa varandra men oftast kommer det fysiska uppbrottet först.

Att bryta upp. Holmberg och Enander ger två exempel på vändpunkter som kan leda till att den misshandlade kvinnan lämnar relationen:

  • Det gäller livet! Kvinnan upplever en stark rädsla för att bli dödad. Hon upplever alternativen vara att dö, att gå under själsligen, att bli galen, att själv döda mannen eller att lämna honom.
  • Det gäller någon annan. Kvinnan blir medveten om att någon annan, direkt eller indirekt, utsätts för mannens våld. Det kan handla om att mannen börjar slå barnen eller husdjuren, att kvinnan inser att barnen riskerar att omhändertas av sociala myndigheter eller att hon misstänker att mannen utsätter barnen för sexuella övergrepp. Detta kan dock också ha en kvarhållande effekt. Kvinnan kan stanna i tron att det är bäst för barnen att hålla ihop relationen, eller för att mannen hotar att skada någon närstående till kvinnan om hon går.

Vad som är gemensamt för båda dessa vändpunkter är en känsla av att ha nått botten och/eller att ge upp.

Att bli fri handlar om att bryta det starka känslomässiga bandet. När kärleken är stark och nära förknippad med hopp är det inte troligt att kvinnan lämnar mannen. Det finns en pendling mellan hat och kärlek och en misshandlad kvinna hinner ofta lämna sin man upprepade gånger innan det definitiva uppbrottet. Den våldsutsatte kan även känna medlidande med utövaren och som kan vara en starkt bindande känsla. Slutligen är känslorna borta och i detta stadium har även hoppet försvunnit. Däremot kan känslor av skuld och rädsla stanna kvar länge.

Att förstå handlar om att "öppna ögonen" och se relationen som en misshandelsrelation och sig själv som en misshandlad. Män som utövar våld förminskar ofta eller alltid sina våldshandlingar, men det är också vanligt att misshandlade kvinnor inte ser sig själv som misshandlade. Förståelseprocessen kommer oftast efter att hon har lämnat relationen.

En förklaring till att kvinnan inte ser det som våld är att hon inte tycker att hennes relation stämmer överens med massmedias bild av våldsrelationer. Om kvinnan som misshandlas gör motstånd och inte upplever sig som maktlös finns det risk att hon inte ser sig själv som misshandlad. En ytterligare förklaring är att det för de flesta kvinnor är mycket plågsamt att definiera sig själva som misshandlade, vilket kan vara en orsak till att även kvinnor som har blivit utsatta för mycket grov misshandel, inte definierar det som sådan.

Uppdaterad: 2015-04-16 av: Marianne Karlsson

 Skriv ut